Det blåser så grymt kalla vindar
de river och sliter mitt bröst
känns som försommar blev till en vindpust
som förvandlats till gråkall höst

trots att blommornas alla färger
lyser upp där de vackert står
kan jag inte njuta av prakten
när jag här i min ensamhet går

hjärtats glädje försvann ifrån mig
när jag mottog det bud som sa
att du fått sluta dina dagar
lika tvärt som en kvist bryts av

du var så levande in i det sista
om mig och barnen du var så mån
men den man älskar djupt i själen
är egentligen bara ett lån

många stormar har avlöst varandra
sen jag sade mitt tack vid din grav
för det vackraste som du gav mig
allt det fina du lämnat kvar

någonstans, någongång ska vi mötas
och då rusar jag in i din famn
för det var du som en gång mig förde
in i kärlekens skönaste hamn