Vi andra var mitt i en höstvecka.
Vi tog bilen tillbaka, längs väg 220
medan du låg i slänten och dog.

Stenarna tätnade. Mörkret föll.
Här, i mörkret, är mörkt. Här,
i smärtan, är smärta.

Mina fickor var fulla av små stenar, pappersbitar,
otuggade tuggummin. Jag hade barn
på den tiden, det var därför.
Jag minns sista gången jag såg dig.
Du var mer än åttio år, men fortfarande frisk nog
att jaga och leta bär.
Du sa att det är förjävligt att bli gammal.
Dina händer var ännu väldiga.
Att se dig noga studera dem, att se
dina blodådror
och höra det ljumma blodet som frasade i dem
fick mig att för en stund
nästan glömma bort mig själv.
Hela ditt liv var du
ett jävla svin, så det var väl inte mer än rätt
att du skulle dö till sist.

I en annan sorts skapelse
är också du en dikt, precis som
stenarna.