Nu kommer jag till dina ögon.
Men jag överlämnade aldrig den vördade hemligheten eller stavelsen vidare.
Jag lät allt falla till förmån för de tyngda brösthöjande kvalen som ensamt sträckte sig efter saltet från dina tårar. Du förstod det inte då, och inte heller nu när jag helt tillfälligt framträder i dimmor. Mina handlingar, de som frångår normalitetens tvärsäkra övertygelse är flyktiga smekningar från en redan förlorad tid. I varje stavelse döljer sig den otröstliga saknaden efter din hud, den som endast visat sig ett fåtal sekunder i en porträttliknande bild från gud vet när. Den gör dig knappast rättvisa, men den uppvisar ditt ansikte i dagsljus. Jag begraver orden i en andefattig bok med skärvor från en butelj som jag länge ville dela men av rent tristess drack ur när jag väntade på att du skulle börja söka. Men det fanns andra på vägen, andra som lät mig sitta tyst i avloppsdiken som avskädet dämt upp med sin tystnad. Jag somnade med ditt namn på mina läppar och de förvandlades alltid till samma slutgiltiga bokstav.Nu kommer jag åter till dina ögon, blottad utan skam och försiktigt manar jag dig till att söka mig i några vilsna ögon, inte långt från namnet du ofta lägger märke till.