Ibland glömmer jag mina blommiga kalsonger,
sånna som Lars Ekborg tycker att jävla lyriker som Beppe Wolgers har på sig.
Det är som att man ibland tycker att saker och ting är abstrakta nog som de är
utan att någon som jag ska komma och vränga på den enda
vägen till sanning vi känner till.

Allt bortom den verklighet vi kan stava till finns inte.
Sen kommer det någon blöjguru ner från sitt eremitberg och påstår saker
på ett språk vi inte förstår, fastän det följer samma gramatiska regler
enligt samma alfabetsstandard.

Men jag är inte precis upplyst, snarare nersläckt.
Kanske är det därför jävla lyriker är så irriterande.
Det enda man ser är cigarettglöden bland grenarna i
ordskogen
och tomma vinare i diket.

Ibland kommer jag ihåg mina blommiga kalsonger,
tvättar dom kanske, till och med.
Då står jag och putar med rumpan
mot en sån där lustigahusetspegel
och ooooooooooordbajsar.

..sen måste jag tvätta dom igen.