00.50.
Det snöar utanför fönstret. Jag kan inte sova. Saknaden är för stor. Det är den alltid på nätterna.
00.51.
Min mobil vibrerar. Det är du som ringer. Jag vill svara, gråta, berätta hur mycket jag har saknat dig. Men det gör jag inte. För jag vet att jag inte borde. Jag har lovat mig själv att inte låta dig såra mig igen. Mobilen fortsätter vibrera.
00.51.
Jag tar upp den. Tittar på mina missade samtal. Ångrar att jag inte svarat. Jag vet att jag lovade mig själv att vi inte skulle prata mer men det gör ont i mitt hjärta så jag skriver ett sms: "Vad ville du?". Väntar på svaret.
00.52.
Väntar på svaret.
00.53.
Väntar på svaret.
00.54.
Väntar på svaret.
00.55.
Orkar inte vänta mer. Blundar och somnar. Drömmer inte om dig, inte om dina läppar, inte om din röst, inte om ditt leende (det finaste som finns), inte om dina ögon, inte om dina händer, inte om din muskulösa rygg eller dina betryggande armar. Drömmer inte om svek och inte det minsta om ensamhet.
03.12.
Svaret. "Jag kände bara för att prata med dig.".
03.13.
En saknad som följer med blodet från hjärtat till alla delar av kroppen och känns så mycket i bröstet att det gör ont.