Jag har anat det länge. Att din mun inte enbart har tillför njutning utan också smärta. Jag har anat det, haft det på känn, vetat att du förr eller senare skulle klyva den i två. Jag brukar tänka på det när jag tittar på djurprogram, går på Skansens akvarium sommartid, när jag sitter och tar en öl på ett undanskymt stället där ingen vet vad jag heter. Jag brukar tänka på det när mina armar verkar vara trötta av att släpa de stora påsarna med onödiga saker, saker jag inte behöver men som ändå fyller en funktion, som ändå skänker mig tillfredställelse för stunden, som dövar suget efter dig. Jag brukar falla i dagdrömmar om hur du kommer in genom dörren som vanligt och ställer dina skor lätttillgängliga inför avskedet som kommer att ske när du stillat din hunger. När du går stannar jag, så har det alltid varit. Du frågar hur jag står ut. Har jag något val? Jag tänker på hur du ljuger, hur du lever ditt liv på en annan plats där jag inte funnits, hur du smyger undan för att ringa mig och jag svarar utan att ens fundera på varför du viskar. Jag tänker på att jag inte förstod hur du lekte, hur du spelade ut mig. Jag är inte ens ledsen förklarar jag för mina vänner. Jag är inte ledsen. Jag förstår det bara inte, jag vet inte varför jag inte är det. Du kanske bara fanns för att jag behövde dig då. Du kanske fanns där som en hunger man kan känna utan att behöva äta. Jag läser alla vackra texter om kärlek och väsen, om änglar,om de brustna hjärtan som går sönder gång på gång, läser om hur tårar faller, hur det övergår till hat. Kärleken som övergår till hat och hämnd när dom blir lämnade, svikna jag läser och tycker de är vackra, men inte mer. Det händer ingenting mer. Mina vänner drar slutsatsen att jag inte kan ha varit kär. Är det möjligt? Att jag inte saknar dig, att jag inte längtar efter dig, att dina händer inte lämnat mig med sår? Är jag osårbar? Jag kanske inte saknar din tunga på min mage. Jag kanske bara saknar någon, någon vem som helst som kan ge mig dig tillbaka, att jag längtar efter någon, vem som helst som kan ställa sina skor i tamburen i väntan på det avsked som måste ske innan morgonen skakat liv i resten av staden. Jag kanske bara älskar att stanna när någon går.
Jag funderar på om du vet hur man ska kunna tala med kluven tunga? Om kassarna med onödiga saker kan fylla ut mellanrummet mellan mig och mina känslor jag påstår att jag inte har?