Tystnaden ven genom träden. Det sista skriket hade sedan länge ekat bort.
Något var fel med världen. Vi hade gjort slut på någon av vår egen sort.
Hon var inte ond och hon var inte fel. Kanske blev vi förblindade av skräck.
Hon sa aldrig nej, hon var nu en del, med marken, en ut smetad blodfläck.
En flicka som vem som helst. Så oskuldsfull,mystisk,ensam och skör.
Hon var flickan som borde blivit frälst, från alla oss som bara som förstör.
En flicka som fick sonat, för allt hon aldrig hade gjort.
En flicka som vi skulle skonat, men allt gick så fort.
Vi kände irritation på hög nivå, ingenting med henne var rätt.
Bara känslan när det blir så. Allting vi gjorde var för lätt.
Vi ville bara trycka igen, hennes käft som sagt fel,
Vi ville kanske inte slå henne så hårt, bara slå henne en del.
Vi slog och slog, hon var alldeles för perfekt.
Och hon bara dog, efter att vi hennes skalle spräckt.
Bilden av hennes sista andetag, lever ännu kvar i mig.
Ett sista indrag, hon kunde aldrig försvara sig.
Minnet ekar i brinnande ansikten, av människor utan tvivel eller hopp.
Den oexisterande instinkten, som borde slagit oss innan vi grävde ner hennes kropp.
Vi har många gånger skyllt på varandra, tagit till oss instinkten och ångrat vårat brott.
Men vi har bara oss själva att klandra, när blodet på våra händer aldrig blir torrt.

En tanke blir till handling, en människas förvandling.
till att först existera,och sedan inte finnas mera.

Tystnaden ven genom träden. Det sista skriket hade sedan länge ekat bort.
Något var fel med världen. Jag hade gjort slut på någon av min egen sort.