I ett rus av vilsenhet
det väcks ljus i det dunkla.
Vars är vägen till äventyr?
 
Det är en bit av ett leende på mina läppar,
men det lyser tårar på mina kinder.
Jag längtar med en ivrighet som är intensiv,
från gryning till gryning.
 
Allt medan ensamheten djupnar. Allt medan
dagarna går, tystnad är att falla i glömska.
Av murar är vi skilda, det höga mörkret.
På drift i livet, från och till, med vakna känslor.

Berörd av stunder, jag menar: Som kärleken,
när veckor är som dagar. Jag minns kärleken,
dagarna brukade vända sig om…

Den spröda hårdheten
håller vind i händerna.
Trasiga leksaker följer min väg.

Jag försöker att förstå när någon ler,
ett steg från stormen.
Mentala bilder svärtar ner väggar.
Utsikt från insidan öppnar sig bort.
 
Jag tittar ut genom fönster
och ser något som händer.
Jag vidrör dörr i rum.
Öppnar, beträder och stänger.