Du är min vän, min älskare. Och ibland, när jag stirrar in i dina vackra ögon undrar jag ifall hon stirrar tillbaka på mig.

Så oskiljbar men ändå så fast. Sociala jävla spel, mitt upplevda ansvar som stannar däri. Och mitt förakt för någonting jag inte kan åstadkomma däri. Och min kluvenhet inför det nämnda föraktet…

Jag har fixat det här förut. Ett djup för att hitta en ny plattform att överleva mig på. Men dina läppar lämnar ett avtryck på min rörda vägg. Dina fingrar skapar entropi, ett ökat tillstånd av oreda på min kropp.
Förståeliga kyssar och all min tillgängliga energi ges bort…


Förlåt för mina behov men du är så vacker, dina brister fyller ut mitt tomrum, men jag upplever mig hämmad. Det är en kontinuitet jag söker, ett inriktat uttryck.