Vad som är verkligt
Varierar från stund till stund
Visst är det märkligt
Att världen är så grund
Den bottnar ingenstans
Upplevelsens flytande hinna
En yta var allt som fanns
Där meningslösheten tycks försvinna
Hur än man greppar
Kan man intet begripa
Mellan vems läppar
Sitter denna pipa
Som piper, stönar, visslar, ljuder?
Jag fattar det ej
Detta skum som sjuder
Och översvämmar mig
Galla? Fradga? Melankoli?
Och i nästa stund glädje
Sprudlande sprittande eufori
Jag måste medge
Att jag ofta förföljs av en aning
Att hela min bild av världen är upp och ned
Men ohörsammad är denna förmaning:
Öppna dina ögon och börja se!
Jag ser intet, förblindad
Det osedda förborgat, fördolt
I slöjor inlindad
En sanning i lögnens förlåt
Uppriktigt! Icke verkligt, men uppbyggligt
Låt vara och bli det som är
Men kanske inte särskilt hyggligt
Att forma världen efter eget begär
Begär! Suktan! Frossa! Frenesi
Jag måste drömma! Sova
Utan referenser . Än så än si
Och till sjunde och sist: utan hoppets gåva.
Obegåvad, således och versen saknar fötter
Rimmar gör den på dumma ord
Ord som är upprotade: men vilka rötter
Har lämnats kvar? I mylla? I jord?
Himmel! Ack! Bedrägliga sken
Nu finns ingen ordning mer
Som en avklippt nagel syns månskärvan ren
Och skärva, icke skära, är formen jag ser
Former? Idéer? Att upplevelser grädda
I själens brinnande, plågande ugn.
Nu måste jag sluta. Kan ej dikten rädda
Men den skänkte ändå någon sorts lugn.