Är det pennans fel,
eller handens
att orden har sinat?
Och var det pennans förtjänst,
eller handens
att jag fann dessa ord?
Nej, varken pennan,
eller handen
skall klandras eller prisas här
utan örat först
och ögat sedan.

Ty det är örat som lyssnar till musans sång
och ögat som beskådar hennes fägring.
En gång, två gånger: gong-gong (tack, Cornelis!).
Sedan schackmatt. Hennes belägring
av min själ.
Jämväl.
Jämväl.

Likaväl och tillika.
Hon har trollbundit mig, den där trollpackan.
Får jag säga så? Nu när hon åter sjunger för mig?
Hon har tigit så länge och inte setts till;
eller är det jag som har tillvänt dövörat
och betraktat med blindögat (om man nu får säga ens så).
Hennes skönhet kräver offer.
Och på hennes altare offrar jag min glädje
och erhåller sålunda skönhet och lidande
För skönheten fordrar en frånvaro av lycka
och denna frånvaro är lidandet.
Detta lidande har hon således skänkt mig
och därför prisar jag henne och sjunger hennes lov.

Stränga gudinna! Fagra väsen!
Som snärjer min själ och vänder den bort från världen
och mot den immateriella skönheten,
som skulle kunna bli min död om gudinnan blott
pekar mot den utskakade vägen
som jag har vandrat förr
(men jag gick vilse och kom inte fram).


Ovärdigt klandrar jag den som klandras bör
för endast utan värdighet kan tjänaren klandra den
som över honom rår.
Hur kan det någonsin komma an på honom
att med rättfärd klandra den
som håller hans liv i sina händer?
Så även om hon är grym.
Så även om hon är ovärldslig.
Så även om hon är orättvis.