Det kosmiska urverket firade sakta ned solen bakom Västerbron. Det var nästan så att jag kunde höra kugghjulsens rytmiska dunkande.

Ka-tjuck
Ka-tjuck
Ka-tjuck

Bilarna och bussarna ovanpå bon hade förvandlats till silhuetter mot de flammande skyarna kring den döende solen. Flammande – förblödande.
Medan himmelens djup var oändligt hade bron och bilarna därpå reducerats till blott två dimensioner. Men ständigt flödande...

Alla ting
Flyter
Flyttar sig
Går
Och
Förgår

Solen kom plötsligt fram nedanför bron och jag blev tvungen att vända bort blicken.
”Denna värld är inte på riktigt”, tänkte jag, ”blott ett skuggspel – Platons grotta”.
Men vad skulle då ske då månen går upp?
Jag orkade inte fundera mer kring det.
Måste också vidare.
Sålunda reste jag mig upp och gick.

***

Tänke, käre läsare, tänk! Kan man verkligen säga om himmelen att den flammar – som vore den av trä – eller att den blöder – såsom hade den ett kött?
Kan man utan jäv tala om det kosmiska urverket och dess kuggars dunkande?
Vilken verklighet, denna världen, beskriven i ord och former?
Och vilken beständighet äger ens formerna?
Ack se! Denna strålande sköld som reflekterar solens ljus, då solen icke längre synes – finnes. Denna gäld – denna gälld! – som måst återgälldas – släckas – slockna – och sedan återkomma.
Säg, den som vet – vad betyder allt detta? Alla dessa sken – som synes? Som synes vara, men sedan strax inte längre är – om du ser bort och sedan ser åter igen.
Kan det alls beskrivas utan att vanhelgas?
Jag måste lägga undan pennan, ty min synd är tvåfalldig – ety det jag beskriver är icke världen utan blott ett minne.
Ett sken av ett sken av ett sken...

***

Och Karlavagnen – detta himmelska riktmärke – vad är den?

Vad är den?
Vad är den?
Vad är den?

En stjärnbild är inte själva stjärnorna, utan dessas förhållanden till varandra.
Var är den?
- Här är den.
Men stjärnorna säges ju icke vara såsom utsmyckningar på en stor svart duk – icke ens prydnaderna på ett högt, mörkt valv. De sägs befinna sig på olika avstånd – och det sägs att de icke ens längre är där de synes vara. Så vad är Karlavagnen? – Ett sken. Och dagen skall komma då den icke mer är en tillförlitlig vägvisare.
Så – vad är egentligen allt?
Och vem är jag att uttala mig om det som är? Vad kan jag alls uttala utan att häda och tala osannt?
Denna berättelse – sammelsuriet av fragment av minnen – upplösta och sammanfogade – kan de alls säga något om något?
Detta skriver jag sittande på Valhallavägen. Föregående stycke var skrivet på Karlavägen – och det första i Humlegården.
Men detta diktens jag är icke längre jag. Det är en fiktion – en abstraktion – av en observatör – en mätare – som söker i ett icke-kronologiskt minne.
Förbannade dikt!
Detta är inte längre verkligt.
Du, som läser detta, är det nu du som är jag?
Kan dessa mina tankar bli dina?
Betyder de detsamma för dig som för mig?

Kan alls dikten ge dig ett svar på denna min fråga?
Eller måste du söka uti den egna själens djup?
Många ord kan skrivas och läsas gånger efter annan
Meningen i dem ändras ständigt förty
Aldrig är världe densamma men ändå alltid beständig
Hädelsen finns blott i sinnets ändelighet

***

Så.
Nu sitter jag här i Vasaparken på en av plattåerna. Här finns ingen skugga.
Så.
Hur ter sig världen och varat här och nu i skrivande stund?
Varmt och svettigt. Svetten rinner och klibbar. Boksidan skiner, men handen kastar skuggor. Dock svalkar vindne ibland.
En vag doft av nypon.
Trädens sus och bilarnas brus.
Även buskar och blommor hörs med mer diskant.
Smaken av ölen som jag dricker.
Blå och disig himmel.
Strålande sol.
Stenläggning.
Små murar.
Hus.
Lönnar.
Nyponbuskar.
Gula blommor – och utblommade.
Fjärlinar.
Humlor.
Sedan minnen:
Bonnierhuset som månhuset.
Graham Green.
Cornelis Vreeswijk.
Knarkköp.
Polisen var här då jag kom.
De nybyggda husen färdigbyggda.
Ett dagis.
Men säger detta något om världen som är?
Säger detta något om mig, som skriver?
Varken jag eller världen är mina betraktelser. Så vad är dessa betraktelser? Vad är de för dig som läser? Ty detta är vad de nu är. Är nu.
”Allting är ingenting”
Men ändå något.
”Att leva är att drömma”
Men vem är det som drömmer?
Och allt som är, finnes, synes, höres, kännes, erfares, minnes, uppleves måste äga någon form av giltighet. Men mening? Betydelse? Avsikt? Ändamål?
Däri finnes roten till allt ont. Men det är också det som skiljer livet från varat. Teleogin är människans ok. Hennes fräslning och förbannelse. Kunskapens träd – förmågan att konceptualisera.
”Därför skall du arbeta i ditt anletes svett och med smärta skall du förlösa och framföda”.
Det gör så ont att leva.

***

Jag hade trott att jag skulle avsluta med ovanstående – men det skall bli ett riktigt avslut.
Nu sitter jag på Dovas – min mångbesjungna krog. Jag har haft svårt att rimma på namnet – inhåvas – utlovas – sovas – och egentligen är det endast det mellersta som är ackurat. Det var lättare att skriva ««Arthur Svensson på Metropol»» än att skriva om densammes besök på Dovas.
Det finns här, på denna plats, en intressant slogan för en alkoläsk som heter Jinx.
Juicy
Fruity
Fresh
Rim, assonans och allitteration. Diktens fundamentala byggstenar (dess struktur är versen – de betonade och obetonade stavelserna). Liksom musik betyder dikten intet – men ändå tycks den vara så betydelsefull – vadan?
Är det bara en bugg i systemet – eller kan meningslösheten vara meningsfull?
Das Ding an sich!?
- - -
Käre läsare, besvara icke denna fråga – låt blott tystnaden tala.
Om det outtalbara uttalas begås den största hädelsen. Men ack! Hur mycket lockar icke synden? Men synden mot vad? Mot det som är både livet och varat. Var sak på sin plats och diktens plats är i drömmen.

Jag tänker
Och skänker
En tanke till dig
Låt den tränga sig
Ini själens djup
Så ta dig en sup
Av avgrundens safter
Förnya dina krafter
Där vid dess stup

Allt detta prat
Detta eviga tjat
Kan det kallas förnuft?
För alla denna lat
Får du gå i spagat
Och det du får är luft.

Sådant är livet
Så sannt som det är skrivet
Det är bara ett spel
En lek
Inget är blivet
Som icke är svek
Ett fel
Men det är givet
I det du har del
Bli icke så blek

Ta det på allvar
Men skratta ändå
Du bör själv allt ansvar
Men skratta alltså
Och låt sen försmå
All livets kvida
Så att du må bida
I salighet stor.