Så försvunnen i mina tankar, jag vill se tåget runda hörnet där borta.
Vill se ljusen omfamna berget. Och alla människor, jag undrar vad som flyger i deras tankar.

Men mitt i allt mitt tänkande åker jag bak i tiden.
Jag ligger i en okänd soffa, i ett okänt rum.
yrseln och illamåendet har omfamnat mig, starka händer rör min hud.

Underligt, mina händer ligger så slappt vid min sida.
Hårda händer rycker tag i mitt ansikte, jag ser så luddigt så suddigt.
Jag ser läppar som rör sig, hör så konstiga ord. Pratar du ens mitt språk?

En kall hand rör min panna, viskar något i mitt öra.
Är du vaken, hör du mig.
Är det såhär det är att dö?
suddigt, jag trodde himlen skulle befria mig från all smärta.

En ilande smärta i ansiktet gör mig mer vaken, och jag hör detta otydliga språk. Han viskar i mitt öra, rör mig överallt och ingenstans.
Jag kan inte känna mig äckligare än under hans händer.
Insikten av hur utnyttjad min kropp blir i alkoholens dimma får mitt maginnehåll att rusa uppåt.

En snabb återblick, äcklet står precis framför mig. Men han går obemärkt förbi och dina ansiktsdrag drar mig tillbaka till alkoholens dimma, tillbaka till försvarslösheten.
Det kryper i min kropp, tankar som jag försökt radera blir så klara.

Jag kan inte glömma dina ögon, dom drar mig ner i mörkret i min totala förlamning när dina händer drog i mig. När din kropp var i min kropp.
Jag kan inte glömma när du har varit så verklig.


Tåget rundar berget, ljusen omfamnar berget.
förlamningen biter mig i nacken, jag försvinner i alkoholens dimma.