Vi har egentligen aldrig träffats
Bara inom drömmarnas höga murar
och under övervakning av Dem
Din unkna atmosfär
dämpar mina redan dova skrik efter Hjälp
så inte ens Dem
kan höra




Du är medveten om hur jag fruktar dig


Din hand reser sig
i form av en hälsning och,
under din formlösa, bleka hud..
kryper silhuetter av ett leende fram

Kanske är det bemödande som deformerat
ditt livlösa ansikte?
Kanske är även du en hjälplös gestalt som
inte söker annat än


Empati






Avståndet mellan oss hindrar dig inte
från att försöka ta dig över

Det är sorgligt att se,
hur du granskar distansen mellan byggnaderna
med ditt tomma ansikte och
ditt minspel när du inser att...
du inte kan ta dig över,

kan få vilken flicka som helst att gråta




Kanske är du bara missförstådd,

Dömd av dem som redan har allt
och inte behöver Inget alls





Du må ha ett kallt och hotfullt yttre
och din närvaro må skrämma livet ur flera


Men












Kanske,
bara kanske


har du ett syfte Vi inte förstår


Och,


att det faktiskt är så att det är vi,
med vår instinkt att fly,


som fruktar det enda Goda i denna värld.