Smatter mot fönstret,
har himlen medlidande?
Ser den insidan av mig,
och gråter av sympati?

Det börjar åska,
förstår vädret mig?
Vet det hur mycket jag vill vråla,
och dundrar av instängda känslor?

Jag vill inte visa,
men snart så spricker jag,
mitt hjärta svämmar över.

Finns jag? Lever jag?

En skugga rör sig över himlen,
är det min själ där uppe?
För jag har ingen skugga kvar,
min själ försvann för länge sen.

Jag befinner mig i tomrum,
där smärtan studsar mot väggarna,
det slår mig rakt i ansiktet
i sin vilda flykt mot dörren.

Hjälp mig ut, jag vill inte finnas,
inte om jag ska förlita mig på,
att åskan kommer efter blixten.