Vinden blåser,
Den får håret att flyga och tvinna sig in i sig självt
Ett leende,
Det värmer hjärtat hos en liten flicka
En stor hand, en liten
Vandrar på en grusstig mot ett hemligt ställe
Ingen vet,
Bara vi, vi och inga andra

Tio smultron kletar in sig i varandra,
de vilar varmt i en liten hand
munnen färgas rödare och rödare
ett hjärtligt skratt, luften tar slut
Det är du och jag, föralltid,
Inget ska få skilja oss åt,
du är min bästa vän.

Men tiden går,
det hemliga stället är nu bara ett litet obetydligt grässnår,
våra smultron är gråa av bilrök,
din kropp kan inte hålla dig uppe längre,
för snart är du bara ett hjärta som dunkar,
i ett tomt skal.

Jag skriker,
ordet ringer i mitt huvud
bokstäverna formar sjukdomens ord i min mun,
de ska ut, spottar, kräks
Jag skriker igen,
hjälp mig

är det verklighet, är det dröm?

Vi vet inte,
allting är osäkert nu.
Jag ser på dig som om,
det nu är sista gången.
Vårat grässnår kommer alltid att vara,
stället där du skrattade åt mitt kladdiga ansikte
Ända tills den dagen, då ditt skratt inte längre ekar
ekar i mitt huvud.

Vinden blåser,
Två människor går på en grusväg mot en liten stuga,
Hand i hand.
De har just lämnat det hemliga stället,
det som bara är deras.