Tiden trycker på nödstopp i en halv millisekund.
Du tar ditt sista andetag,
och i jämförelse tar jag ett av mina första.

Jag sover med en jämn hjärtrytm.
Du sover också, men ditt hjärta är någon annastans nu.

Jag vaknar och går långsamt upp ur sängen,
i samma sekund som du flyger iväg.

Jag möter mina rödgråtna ögon i spegeln,
och funderar på var du är,
samtidigt som du skickar en hälsning där uppifrån.

Jag öppnar dörren och går ut i den värld
som inte stannade bara för att ditt hjärta gjorde det.
Går genom det Stockholm som du alltid pratade om,
och nynnar Tears in heaven tyst för mig själv.

Snön ligger brun och slaskig på marken,
och människor stressar fram på gatorna.
Ingen vet.



Jag kommer fram till sjukhuset och går genom korridorer
som ska leda fram till din kropp utan själ.
Lugnt stannar jag utanför ditt rum,
och tar ett djupt andetag innan jag kliver in.

Där ligger du,
med ett vitt lakan över din kropp,
som sträcker sig till dina axlar.
Du ligger där
med öppen mun,
och halvöppna ögon.
Och med en rosa tulpan på bröstet.

Alla säger att det är som att möta en främling.
Men jag tror bara att de inte kan sätta ord på det.
Jag kan säga hur det var.
Det var du. Men du var inte där.



Mamma tror att du springer runt
på ängarna i Riga nu.
Med din bror vid din sida.
Gröna ängar,
fulla av blommor.
Och för första gången på flera år,
så bär benen dig.









Jag kysser din svala panna och viskar





Hejdå mormor. Jag ska göra dig stolt.