Jag känner ingen smärta längre, för jag tillåter inte mig själv att göra det. Hade jag tillåtit mig att göra det hade det gjort ont. Hela tiden. Överallt. På alla ställen där man kan känna smärta, mest i hjärtat tror jag. Det hade gjort ont för jag vet att du inte behöver mig så som jag behöver dig. Det hade gjort ont för att jag inte längre kan röra dina axlar som jag brukade göra. Det hade gjort ont för saknaden är så stor och jag vill så gärna gråta men det faller inga tårar. Jag knuffar undan känslan av saknad. Tänker inte på våra minnen. Jag vet att jag inte är ensam men jag har inte dig och det är dig jag behöver för att fungera som vanligt så därför är jag rädd. Jag är rädd och jag vet att jag måste få kalla dig min för att känna mig trygg igen. Ingenting är som det brukade vara. Ingenting är som det ska vara. Ingenting kommer någonsin vara som det var den där kvällen för två månader sen.
Du-dunk. Du-dunk. Du-dunk.
Dina hjärtslag i takt med mina.