Om vi äger tron
På oss sjävla
Är vi då också
Menade,
Att våga älska?

Som när ett solsken brister ut,
Dina ord
För mina läppar
Till skratt
Kanske
Med hjälp av alla urdruckna kaffekoppar vi delade
Den våren

Våra förebilders domedag är inne
Vilka blir de
Vi följer då?
Blott oss själva,
Kanske ett sken?

En skugga
Av en avbild
Den framför oss
Då vi håller hand i Nordstan
Och tunna vårskor plaskar i regnpölar

Det läcker in genom tyg
Sockarna känns blöta
Emot huden

Men de gör inget,
Ty jag ser
Det markens skuggor skapar
En granne bredvid pölarna
Vandrande
Våran avbild