Jag svävar ut till ingen stans, lyfter och låter luften ta min makt,
ingår en svart och tyst innerlig bomulls lik men underbar egen pakt.

I natt är jag mig själv, så likt den jag en gång var, då för länge sedan, då när jag var jag,
då när jag kämpade över alla krig, alla gånger som jag dog, gav mig till dig i ett kallt slag.

Jag gråter alla tårar som jag har, lämnar inget till slumpen kvar,
ser ljuset som den dagen då jag vände om och gick, där i min sanna dröm så klar.

Bröt pakten med dig, lovade att ge allt jag hade, men fick inget tillbaka, då valde jag att gå,
allt innan min dag gick ifrån soligt till nästan helt sorgligt grå.

Varför delar man med sig av sitt innersta rum, delar sin glädje av sorg,
allt för att någon bara kan vända och bomba ens trygga borg.

Jag kryper in i mitt lilla mörka skal av de som är kvar,
naken, ensam och helt skalad och bar.

Gav mitt hjärta av guld till någon som ville ta och otroligt krossa mig,
fick hälften tillbaka och grå själ blev kvar, de är inte jag, nej.

Sista tåren i siden faller så mjukt, förbi min nakna kind, faller så lätt,
jag är naken, blottad intill de som är mitt innersta rum och är så rätt.