Man skulle kunna jämföra det med en liten flicka som inte kan simma.
Hon står på kanten av båten. Det är första gången hon åker båt och hon tänker att allt är som det ska, för hon har inte märkt av något annat. Ingen har berättat för henne att skrovet kan gå sönder och att det i sin tur leder till att hon kanske måste kunna simma. Det finns ingen förvarning. Inga tecken som tyder på att det kan hända. Det finns inte ens i hennes tankar.
Men så händer det. En smäll. Helt oväntat. Plötsligt måste hon kunna simma. Och det är inte den plötsliga smällen som är svår. Det är det som kommer efter, att ta sig upp ur vattnet. För hon viftar med armarna och hon försöker, men hon kommer ingenstans. Hon sjunker bara mer och mer för varje sekund.
Precis så känns det när man tycker om någon för första gången och man tror att det är ömsesidigt, och sedan får man plötsligt veta att det inte alls är så. En smäll, precis som skrovet som plötsligt kolliderar med en sten. Helt oväntat. Ingen förvarning alls. Och man ligger där på botten och man försöker ta sig upp men ju längre tid man är utan honom desto svårare blir det att andas. Ja, så känner man sig. Som en liten flicka som inte kan simma. Hjälplös. Totalt fullständigt hjälplös.