När hon dog föll jag i bitar. Allt jag varit fram till den dagen blev till ett inget och jag sökte mig bortom mitt eget liv och famlade mig framåt mot en morgondag som knappt fanns. Och jag grät, grät mängder som inte fått plats i alla världens floder, de skulle svämmat över, vilket jag också gjorde.

När hon försvann, försvann jag också. Hon var min grund och jag visste inte längre hur jag kan bygga. Bygga något som var mitt hjärta, något som skulle få mig att gå. Kan jag inte skapa kan jag ingenting. Vill universum skada min tillvaro så kan det det.

När hon inte längre står att finna så fortsätter jag flöda och mitt bröd som jag måste äta smulas sönder tillsammans med min värld. Det finns inget vatten att släcka min törst med. Allt flytande är inom mig och sipprar ut genom sprickorna i min själ.

Och världens floder gråter med mig, de skriker ut sin sorg med ett väldigt dån som spräcker vallarna och nu står jorden under ytan likt min glädje drunknat i det djup hon lämnat i mig.