Tag nu fram buteljen, min bror!
Och ropa skål och gutår!
Den beska droppen, svälj den, min bror,
tills känslan i lågorna står!
Vanskligt är det att sjunga, min bror
till strängarna som slår.
Då själen på vågorna gungar, min bror
och ingen räddning får.

Att dränka sorgen; göres ej, har man sagt mig:
den flyter som en boj
och någon tröst töres ej, har man sagt mig
finnas i ölskum och stoj.
Att fylla tomheten, har man sagt mig
med sprit, gör blott viljan loj.
Det är meningslösheten, har man sagt mig,
som vandrar med sorg i konvoj.

Skin då en sol på min himmel, min själ!
Och skänk mig ett trösterikt ord!
Och här mitt i detta vimmel, min själ!
ställ en stol vid mitt bord.
Skänk mig blott en mening, min själ,
om så blott för en minut.
Och ge mitt sinne rening, min själ
och gör på sorgerna slut.

Men ändå jag skall dig tömma, mitt glas
till sista droppen, skål!
För jag kommer aldrig att glömma, mitt glas;
minnet är gjutet i stål.
Så jag fyller dig åter till leda, mitt glas
och dricker för död och för liv,
ty det lär aldrig bli nå'n reda, mitt glas
förrän du har gått i kras:
och jag tar ett sista kliv
utur detta moras.