Hatet i hans nävar får han att förstöra allt som honom vågar röra.
Smärtan i hans hjärta gör att han inget vill släppa.
Ord som svider ligger som ormar och vrider.
Bett av ångest överallt trotts alla böner han bett.

Ingen hör hans röst,ingen tröst, släcker livets törst.
Känner inget förutom hat, allt jag hör är detta eviga prat.
Kan inte längre känna empati, allt är ändå bara ett evigt parti.
Ilskan strömmar, känner inte längre mina egna drömmar.

Har inget mer att ge, kan nu bara le.
Vingar som en gång funnits har nu bara brunnit.
Varje slag som hjärtat slår känns som ett år.
Andetag som bränner blir allt han känner.

Ögon mörka av ånger, han hör inte längre glädjens sånger.
Blickar av förakt föder hatets makt.
Tankar som förvrider allt som han strider.
Orkar inte längre känna efter mer, han hoppas bara nu att det sker.

I förvridna tankar ser han ljusets andar.
Han kastar sig ut, bort med ett tjut.
Vinden sliter och smärtan ryter.
Genom glas, på ett golv av betong krossas hans svaga sång.
Utan livets törst i döden fann han sin tröst.