Jag känner dina andetag mot min nacke, jag viskar till dig.
Önskade du kunde höra allt jag vill säga till dig.

Känslan kryper under mitt skinn, känslan av värme.
Jag känner din kropp mot min ryggrad, jag vänder mig till dig.
Önskade du kunde känna hur mitt hjärta slår i obalans.

Tunga påsar under mina ögon, sömnlösa nätter under en kolsvart himmel.
Allting är tomma fantasier. Känslan av välbehag var illusioner.

För jag ser dina ögon blixtra till och jag känner dina händer smeker min hals.
Viskar till mig att de här kan vara din sista chans.

Strama band runt mina handleder och händer runt min hals.
Jag känner styrkan i dina händer när dom hårdnar omkring min hals, jag tappar andetag.
Du kastar huvudet bakåt och skrattar, ett högt och gällt skratt. Som att du faktiskt njöt.

Jag vet inte vad som är värst, att du är mig nära och skadar mig eller att du är långt bort från mig och inte ser mig.

Och tiden då jag kämpade framför dina tomma ögon byggde jag skyhöga murar runt mitt hjärta.
Ingen skulle få hugga mig i ryggen igen, ingen skulle slå sönder mig igen.

Och när jag inte hör dina hjärtslag så kan jag andas ut. Kan le utan att känna skuld.
Men du kommer alltid som ett bakhåll, raserar hela min värld på ett andetag.
Jag liksom snubblar in i din famn, snubblar över den sköra tråden.

Och himlen blixtrar till, muren är krossad på ett par ögonblick.

De gör antagligen ingen skillnad om du går eller skjuter mig i huvudet, smärtan är nog densamma.