Små, lätta fötter i min handflata, vi talade hela natten
fast det var mest en monolog

Jag berättade att snart skulle du varit här
att jag önskade att jag varit starkare
att jag vet att allt hade löst sig på något sätt

Men jag vet också att det är lätt att vara efterklok
så ingenting jag säger får trycket över mitt hjärta att lätta
och jag behöver inga svar för att veta att jag aldrig kan bli

förlåten.

Så träffade jag din pappa häromdagen och
hann inte säga mer än Hej innan mina ben flydde därifrån
lämnade honom bakom mig där jag tyckte att han platsar

Och trycket över hjärtat ökade, jag fick
ännu mer dåligt samvete och ännu fler frågor -
hur många fler måste jag trampa på för att själv

kunna fortsätta gå?

Sista timmarna sjöng jag stilla för dig men
mest av allt för mig själv, innan jag bad dig komma tillbaka
en vacker dag då jag är stark nog

att älska dig på riktigt.