Egentligen finns det Ingenting att säga. Att försöka säga någonting om Ingenting vore vanskligt. Ingenting är lika djupt och tomt som ett svart hål. Så färglöst att det inte går att beskriva med ord.

Att stämpla Ingenting med ord vore att göra det till någonting. Det skulle därmed tappa hela sin karaktär. Att frånta Ingenting sin karaktär vore att döda hela dess inre väsen, dess djupaste betydelse. Om Ingenting blev till någonting skulle det inte längre stå i kontrast och motsats till någonting, eftersom någonting inte kan stå i motsats till sig själv.

Plötsligt skulle Ingenting ha uppfyllts av någonting (vem vet vad, men någonting). Och någonting har en betydelse, en innebörd, en tyngd. Någonting kan vägas och mätas, både i ord och rent fysiskt. Någonting har en inneboende stolthet. Någonting finns och platsar i världen, andevärlden och i alla världar. Någonting innebär existens, ett värde, ett vara.

Men utan Ingenting som motsats skulle även någonting tappa sin innebörd, sin existens, sin betydelse. Någonting skulle bli omöjligt att värdera om det inte stod i kontrast till Ingenting. Och utan värde skulle någonting förvandlas till Ingenting.

Egentligen finns det därför Ingenting att säga. Och vad har vi lärt oss av det här?

Ingenting.