Mellan träden skiner strålar
vårens örter väcker.
Solljusspektrum groddar målar
var med sin nyans.
Späda blad mot solen prålar
hela marken täcker.
Vitsippor som öppna skålar
solreflexens glans.

I ett hav av vårens lökar
hörs det någon nynna.
Något som går runt och stökar
ibland fjolårsblad.
Kvitter och ko-ko av gökar
börjar då begynna.
Röstläget i luften ökar.
Naturen sjunger glad.

Som en saga syns en kvinna
vårvind henne fläkta.
Fångas upp på min näthinna
och jag måste le.
Hennes gunst jag måste vinna.
Känslorna är äkta.
Hon sitt garn kring mig kan tvinna,
hon, en vårvindsfe.

Hon vars hem är mitt bland träden
bergen sjö och ängar.
Hon är åkrarna och säden.
Hon ger livet allt.
Hon täckt mark med blomsterpläden,
gjort så vintern töar.
Hon som dragit vintersläden
bort när det var kallt.

Vem är hon? Det är min fruga.
Hon är vårens flicka.
Hon kan mer än väl få duga
till en så'n som jag.
Påminner mig med att truga
så jag livet dricka.
Erkänner, jag kan ej ljuga:
-Hon gör själen glad.

I min fru jag blivit stollig,
gamla dumma gubbe.
Hon gör dur när jag är mollig.
Hå hå ja ja och pust.
Fen som trollar jag blir trollig
när sitter på min stubbe.
Dum, ja riktigt dum i bollig
då jag finner lust.

Kramar om min fru den kära
och hon bara myser.
Vi står nu varandra nära.
Pulsen hennes slå.
Jag kokar liksom beck och tjära
och ändå att jag fryser.
Och frågan som mig vinden bära:
-Om jag vill med och gå?

Frågan väcker mig ur ruset
och min rodnad ökar.
Jag som just gått ut ur huset
och bli'tt pilsk av vår.
Min lust som väcktes utav ljuset
och av vårens lökar.
Men nu jag trampar upp i gruset.
in bland vårens snår.