Det är kvällar som den här
mina förvridna fingrar känner att
de har något att berätta för mig
för er
Ingenting som inte redan sagts
Bara ytterligare ett försök till att få det rätt
så som det borde vara
Fast,
om sanningen ska fram



så vet jag inte vad som är rätt.
Tankarna varvar varandra ständigt men inte
en enda
når någonsin ända fram
En ångest mindre att bära på men trots det
har jag aldrig känt mig så destruktiv
Jag vill slita mig i stycken och slänga mig till den
glupska folkmassan som bara ivrigt väntar
nedanför mitt fönster
Suktande
Längtande
Trånande
efter mina trasiga lemmar

För en gångs skull få mätta ett behov
Ett behov tillhörande någon annan






-
Jag hatar när hon kommer för nära inpå
steg för steg tar hon sig närmre
mig.
Jag vill inte bli plågsamt dissekerad av någon
utomstående främling och min sanning har hon
bevarat sen vårt senaste möte
Uppenbarligen äger hon inte förmågan
att förtränga
-




Detta tjat om att "leva i verkligheten"
Jag har varit där och hälsar fortfarande på ibland
men det är inte där jag hör hemma
Min värld är vart jag befinner mig och det är där
bara där,
jag borde vara


Ni inkräktar på min mark när ni slänger all ond
empati över mig


Och hon..
Hon vill fylla mig med lyckopiller och tjat om
uppskattning och ändrad livssyn
Jag beundrar hennes känsla för enkelhet
Saker hade kunnat vara så enkla
om jag bara levde som henne
Jag underskattar henne alldeles för ofta
För henne ska jag ta alla piller som behövs
Plågas i timmar av mitt förflutna i sällskap



Mina ord är lika osammanhängande som jag själv
och jag har återigen nått ett slut















Dock inte det slut jag hade hoppats på.