Jag stod där på stranden och tittade ut på havet.
Allt vart så underbart.
Fiskmåsar som låter och vågor som slår mot land.
Allt vart så tyst och lugnt.
Men när jag skulle gå så stod du bara där en bit ifrån mig.
Jag gick en bit närmre och ännu några steg närmer.
Och jag tog tag i din hand.
Men du släppte taget och vände dig om och gick.
Där stod jag kvar i min strandklänning och blomma i håret och grät.
Jag hade hoppats på att du skulle älska mig igen.
Att vi skulle kunna återfinna kärleken mellan oss.
Men det va det ödet inte ville.
Vi hade aldrig passat så bra ihop och kommer inte göra det heller.
Så jag går åt andra hållet med tårar i ögonen.
Och tänker att det vart bäst så.