framför speglar under kuddar
pupiller som aldrig sluter igen
du andas vatten när vi andra andas luft
dom tror det är för mycket när det egentligen är för lite
på knä i ett hörn sitter du
nästan ingenting alls
tittar ner upp bort
du grät utan att visa att du fanns
du behöver ett hjärta att slå

cirklar håller monster på avstånd
drömmar i färg
du är ett träd där någon skavt av barken
solen är din vän hösten din akilleshäl
sträcker men räcker inte till
försöker förväntar försvinner
färgen dröms bort

regn längs ditt fönster längs din vägg
fingrar fångar fåglar
ett två millenium
och du flyger iväg
du är precis som dom
rinner över rinner ut
kommer hem

och för första gången är du
faktiskt jag