Jag vaknade trasig den morgonen, vilket var konstigt. Jag hade ju gått och lagt mig hel. Du krossade mig omedvetet men jag vet att du önskade att det var med flit. Det var så längesen jag kände.... Vad? Något. Någon. Dig. Sist var... Nu minns jag knappt vilken dag det var, men det var tillräckligt få dagar sen för att jag ska minnas hur dina läppar smakade (men ändå tillräckligt många dagar för att jag ska blanda ihop de med någon annans). Jag stirrar ut i fönstret, tar fram en krita och färgar staden röd. Du visste att det skulle bli såhär, men som vanligt är jag den sista som får veta allt om något. Gatorna är täckta av krossat glas och alla kliver i det, utan att bry sig. Jag ler åt tanken att det för bara några veckor sen var jag. Fötter med färskt rinnande blod vars ärr aldrig riktigt läker. Det är tack vare dig jag blev som jag är, men det är inte tack vare mig du blev en i mängden. Du var unik, men nu är du lika röd som alla andra.


Staden är för evigt likadan men vi, du och jag, kommer aldrig att bli detsamma.