Glaset spricker under mina fötter
dricker kaffe på cafèet bakom hörnet.
Jag älskar när solen bländar mig genom fönstret, älskar sommaren,
även fast jag är decemberbarn från början.

Jag är inte poetisk,
bara känsloladdad.
Mina ord är inte känslofyllda,
bara ärligheten själv.

Ett förstämt leende,
helt utan svar.
Vill bara dricka upp mitt kaffe,
äta upp min jävla förbannade munk.
OCH GÅ!