Jag vet inte hur det är,
men vet inte hur du tänker.
Men när du bråkar med din halva,
så är det mig du kränker.

Jag fattar inte varför jag stannar hos dig,
jag har ju inget där att kämpa för.
För hur jag än sliter och jobbar,
är det inte mig du ser och hör.

Kan inte förstå vad det var som höll mig fast,
och dina ord var inte direkt ärliga heller.
Så efter det som hände med dig,
så är det nu mina andra vänner som gäller.

Saknaden är stor,
och du vet ju hur den känslan känns.
Varje gång du skrattar åt mig,
är det som om varje tår bränns.

Jag kunde inte göra mycket åt snacket som gick runt,
du trodde ju ändå inte på vad det var som de sa.
Så nu när jag säger hejdå och vi går skilda vägar,
är det kanske lika bra.