I kvarteret där fattigdomen tar över allt annat, den motgång som många skulle välja framför känslan att tvingas sakna någon ofrivilligt, någon som kanske aldrig kommer tillbaka, som är i närheten men omöjlig att träffa, för att någon av dem vistas på fel plats vid fel tillfälle, ovetande om den andres närvaro. Kvarteret, dekadent, skrämmande, där den ensamma söker tröst som betalas med pengar och dämpas med oskuldsfulla pojkar. Där rullarna med pengar har mer betydelse, där saknaden är en känsla som gått över till normalitet, en perpendikel känsla som göms och glöms bort bakom drogade ögonlock. En känsla som tilldelas varje temporär individ som besöker kvarteret, en känsla som tas ifrån dem så fort de gått därifrån. Saknad, en känsla som kan dövas, allt för att komma tillbaka, till den inte ont anande.

Bastian med en kyla i kroppen, en känsla som inte ville gå över, yrsel och illamående. Saknaden av Nilo, pojken som fanns någonstans, frågan var bara vart. Han var inte säker på hur mycket ett hjärta klarade innan de bröts ner, gav upp och aldrig mer gick att laga. Utan Nilo, ingen Bastian, det var så det kändes.
En pojke som gett Bastian allt han behövde, en pojke som utsöndrade värme under kalla och mörka vinternätter. Som med sina leende ögon kunde få nattens mörker att fly. Komplimanger som inte gick att missta för lögn. Hur en pojke kunde se så mycket vackert i Bastian. Nilo med sitt eget liv där Bastian inte platsade.
Bastian hade vetat att de skulle hända, de skulle gå skiljda vägar, men han hade vägrat erkänna det. Och nu, när det var försent, insåg han att han inte tagit vara på tiden. Så som han kunde ha gjort, sparat ett foto för att veta att det var sant. Lagt värmen från kroppen på minnet, för att veta att han en gång varit så nära en fulländad människa.

En trappa till rummen, de som inte hade några fönster, platsen som skänkte en liten del av sinnesro, innan det var dags att dra sig tillbaka mot verkligheten, den verklighet där saknaden av en person inte kunde ersättas av någon annan, där pengar inte hjälpte.
Skosulor mot trappsteg i Carrara, en dörr på glänt med en pojke som gömmer ansiktet mot en kudde. Pojken som också känner saknad, men inte bryr sig om den längre. Som känner ensamhet men inte vet hur han ska uttrycka det. Han som också är rädd när mörkret faller, som säljs av de med ansiktet utåt. En fasad som visar en fackmannamässig yrkesverksamhet.


Bastian följer trappan och håller ett stadigt tag i räcket, som sitter fastskruvade i väggen. Dörrar med guldfärgade beslag och en späd pojke. Säkert importerad från något annat land, en annan kontinent. Mörhårig och chokladhyad, liten och rädd .
Om det föll Bastian in skulle han säkert kunna betala pojken med kreditkort, men kontanter kändes betydligt säkrare. Bastian klev in i rummet och såg sig omkring, det såg ut som det alltid gjort. En lampa och en säng. Det var allt de behövde, men Bastian släkte lampan för att slippa se.

Mörkt rum, för att slippa se samvetet spegla i skräckslagna ögon. En man hör det han vill höra, ser det han vill se, och förbiser allt annat. För mycket kraft i höfter mot liten sårbar pojke. För mycket kraft i höfter, i liten, ung mun. För hårdhänta händer mot mjuk oskuldsfull hud. Ignorera bedjande om att sluta förrän hålet av ensamhet och saknad, för några sekunder fylls av något annat. Något förbjudet, maktkänsla och seger över sorg, och längtan. Sällskap bland främlingar, med motgång och framgång.

Bastian betalade en man med märkeskostym, hatt och handskar. Pojken där uppe förblev tomhänt och samvetet hann ikapp. På vägen ut mätte han en rad människor, med samma ärende som han själv. Söka tröst bland främlingar, någon form om försäkran att de fortfarande kunde. De hade fortfarande makten och kunde påverka vad som hände.
Bastian kände hur saknaden efter Nilo kom tillbaka, mäktigare än någonsin, de skulle ses någon dag. Frågan var bra när, och om Bastian kunde vänta så länge. En färglös karaktär, Bastian, utan planer för varken det ena eller det andra. Mer än ambitionen om att Nilo skulle vara hans en gång för alla.