Vi möts dagligen av rapporter om naturkatastrofer och terrordåd, företrädesvis på behörigt avstånd.

Det sistnämnda gör att de flesta av oss kan hålla en känslomässig distans, så att det inte berör oss alltför starkt.

När grannlandets huvudstad drabbas av bomdåd och dödsskjutningar går det inte att värja sig på samma sätt. Men varför ens försöka?

Det var länge sedan en nyhet berörde mig så starkt.

Mina tankar går till alla skadade, chockade, sörjande och förtvivlade. Jag känner starkt för dem, och ber den gud jag tror på om styrka och tröst för deras räkning.

Kan tyckas futtigt, men det är det enda jag kan göra.

Just nu.