Hud lika torr som öknens hals
Och naglar så nära skinnet det går

Kroppen täckt av dammets färg
Och ögon vilande vid en kant där tårar så länge klättrat ner

Läppar som så ensamt väntar
Och saknar den tiden då det inte fanns sprickor lika djupa som skulden i själen

Bleknande bens smärta där de kämpar sig ut från kroppen
Och bort från bröstkorgen där hjärtat kämpar för att överleva

Tänder vars glans försvunnit då läpparna övergav leendet
Och fängslad tunga som tappat bort orden i tomma intet

Händer lika kalla som blicken alltid kommer vara
Och utan känsel för varken värme eller kittlande lycka

Allt bakom en fasad
Den högsta mur någonsin byggd.