När jag vaknade, var mitt
huvud fyllt av sockervadd.
Och jag hoppades att jag drömt.
orden knasade sig och rammlade
lite som de ville.
Kroppen svävade en centimeter
ovanför madrassen och jag gled
ur sängen.
Jag hade fortfarande den där
pirrande sockerdrickskänslan
och mina öron var lika avdomnade
som i går.
Allting verkade så dämpat,
ljuden, ångesten, till och med
sorgen i sig.
Och allt jag förstod var att du
log, det var det som spelade
roll på det lilla utrymmet vi
faktiskt hade.
Nu dagen efter dagen efter,
önskar jag bara att jag inte
var som jag är, utan att även
jag kunde ge upp.