Det var sen eftermiddag när jag tillslut gick hemifrån. Fram tills nyligen hade jag spenderat hela dagen i sängen och i soffan, men jag hade stämt träff med en vän, så jag var tvungen att bege mig ut nu. Klockan närmade sig halv fem när jag stängde dörren bakom mig och vandrade nedför Götgatan mot Slussen. Det blåste kallt, eftersom hösten hade slitit tag i landet i veckan och tycktes hålla hela Sverige i sitt gråa, deprimerande grepp. Själv brydde jag mig egentligen inte så mycket. Det fick gärna vara kallt och grått, så länge jag hade varma kläder. Det syntes dock på de som passerade mig på gatan att de saknade sommaren.

Väl framme vid Slussen ställde jag mig vid ingången till tunnelbanan och väntade på min kamrat som jag antog snart skulle anlända. Vi hade ju bestämt kvart i fem. 45 minuter hade dock gått från det att jag lämnade min lägenhet till dess att jag leende hälsade på min vän medan han ursäktade sig för sin sena ankomst. Det gör inget, propsade jag, jag var ju klädd varmt nog för att kunna vänta på honom i det här vädret hursomhelst.

Vi hade bestämt oss för att äta samt ta några glas på en krog i Gamla Stan vi båda tyckte väldigt mycket om och besökte tillsammans ofta. Vi begav oss därför i riktning mot denna under livliga diskussioner om hur vi trivdes med våra liv för tillfället. Jodå, han mådde gott. Hans avslöjade för mig med en sensationslysten röst att han och hans frus inväntade barn skulle bli en pojke. ”Åh, fan”, sa jag, ”gratulerar!” och frågade sen huruvida det var vad de önskade eller inte. Han svarade att de egentligen inte brydde sig så mycket om vilket kön det var på barnet, men att han ändå måste erkänna att en son kanske låg honom lite varmare om hjärtat, när de ändå redan hade två döttrar.

”Ja, själv har man ju varken fru eller barn”, sa jag halvt på skämt, men inte utan en ton av faktisk besvikelse i rösten. Alla mina vänner hade ju både gift sig och, även om de flesta inte fått något än, planerat att skaffa barn. Jag hade aldrig träffat någon. Inte var jag särskilt missnöjd med det i alla fall, tyckte jag mig tycka, men innerst inne så kanske jag var det ändå. Nåja, det händer väl någon gång.

Väl framme vid krogen steg vi in genom dörren och möttes av den välkomna, men ändå överraskande, kontrasten mellan kylan utomhus och värmen inomhus. Medan våra något stela fingrar sakta värmdes upp satte vi oss ner vid vårt favoritbord, som visade sig vara ledigt. Det var en väldigt simpel krog. Det fanns ingen hovmästare som visade en till bords och ingen förhandsbokning var möjlig. Möbleringens design och skick avslöjade att stället funnits ett tag och möblerna med det. Jag slog mig ner med ansiktet mot fönstret, medan min vän satte sig mitt emot mig, vilket gav honom en bra utsikt över baren. Menyerna stod redan på bordet, stöttade av salt och pepparkaren, och vi tog varsin. Egentligen var det ganska onödigt att göra det, eftersom vi redan visste exakt vad vi skulle äta - precis samma som alltid, helt enkelt – men det är ju ändå normal praxis att göra så. Det hör liksom till.

Jag ögnade menyn, som jag redan i princip kunde utantill efter alla våra besök här, medan jag försiktigt pillade på ena hörnet av den med pekfingret. Det syntes att jag hade hållit i just den här menyn förut för jag gör alltid så och det var diskreta, men om man tänkte på det ändå tydliga, vikmärken uppe i det hörnet. Min vän ögnade även han menyn, vi båda med samma ointresse.

En servitris kom upp till oss och frågade om vi var redo att beställa. Om hon vetat om vår situation hade hon förstått att frågan var dum. Självklart skulle vi ha entrecôten, som vi alltid tog. Hon måste vara ny här. Jag slängde en blick upp på henne. Nej, henne hade jag inte sett förut. Hon tycktes vara i min ålder till och med, vilket jag personligen kan tycka börjar bli för gammalt för en servitris – särskilt om hon precis börjat (fast, det är klart, hon kan ju ha jobbat någon annanstans innan).

”Ja”, sa jag, ”jag tar entrecôten med klyftpotatis och ett glas av husets röda”. Både jag och servitrisen vände oss mot min vän. Jag väntade på att han skulle säga meningen som någon av oss alltid yttrade när vi var här, ”jag tar samma.” Han såg på servitrisen, såg ner i menyn och tillbaka upp på henne och sa, ”jag tror jag tar laxen och ett glas husets vita.”

Jag såg förvånat på min vän och han mötte mina ögon med en oidentifierbar blick jag aldrig sett förr. Han log, men ändå inte och jag visste inte åt vad. Jag visste inte om jag skulle fråga honom varför han valt något annorlunda. Det är ju ändå hans val och det ska väl inte göra så mycket. Vi fortsatte småprata, men jag hade tankarna på annat håll och svarade ibland väldigt tankspritt, vilket han reagerade på. Han frågade om det var något särskilt, men jag avvärjde frågan utan att ge ett ordentligt svar. Jag ville inte erkänna att jag fortfarande var fast i att han inte valde samma mat som jag gjorde.

Sakta gick det upp för mig att vi kanske inte hade så mycket gemensamt ändå. Han gillade fisk och jag gillade kött, menar jag. Eller åtminstone hade han börjat gilla fisk mer än kött. Det kunde ha något att göra med att han var mer vuxen än jag, tänkte jag. Det var han ju utan tvekan. Han hade både fru och barn och ett bättre jobb och han var mer världsvan. För varje dag blev han mer och mer världsvan än mig. Snart skulle han tycka att jag var infantil och lite pinsam. Att jag tillhörde hans gamla liv, då han också var ungkarl. Jag ville absolut inte mista honom, eftersom han var min äldsta och bästa vän.

Den här tankeprocessen var kort och ledde mig snabbt fram till slutsatsen att jag måste skaffa fru och barn – och det kvickt. Gärna fick jag skaffa en bättre fru och sötare barn och en bättre villa i förorten än vad han hade. Ordna med ett mer romantiskt bröllop. Ha en jordenruntresa som smekmånad. Om jag bräckte honom skulle han hamna i underläge mot mig istället för tvärtom som nu. Det vore en skön känsla.

Men allt detta måste ske snabbt innan jag miste honom som vän. Jag måste skaffa mig en fru i år, eller i alla fall innan sommaren. Jag måste i alla fall försöka. Det är livsviktigt för hela mitt sociala liv. Tiden springer ifrån mig, tillsammans med alla mina vänner. Jag hade bara problemet att hon, min framtida fru, inte fanns i mitt liv än alls. Eller? Den enda kvinna jag kunde komma att tänka på nu var servitrisen, som precis kom med maten. Jag såg på henne medan jag sippade på mitt vin. Hon var väldigt vacker och hon måste vara i min ålder. Hon ställde ner maten på bordet och log brett åt mig. Hon kanske tänkte samma om mig som jag om henne. Jag såg på min spegelbild i karaffen med vatten som stod på bordet. Så ful var jag väl ändå inte? Jag undrade i ärlighetens namn varför jag inte hade någon partner än.

Fast servitrisen verkade ju tycka om mig. Väldigt mycket, dessutom. Varför skulle hon annars lett så brett? Alla servitriser ler ju, men det var något speciellt med hennes söta leende – det låg ett djup bakom.

Jag ångrade djupt att jag valde platsen mot fönstret nu. Hade jag suttit där min vän satt hade jag kunnat se henne och ha ögonkontakt med henne. Kanske flörta lite på avstånd. Jag skulle sitta och se på henne med en menande blick och när notan kom skulle där även ligga en lapp med hennes telefonnummer och texten ”ring mig vid 01.00 när jag slutar – puss.” Vi skulle träffas, märka att vi var perfekta för varandra och det skulle sluta med att vi snabbt gifte oss, reste jorden runt och fick barn. Trillingar. Och ett år senare en unge till. Alla av dem skulle vara pojkar. Vi skulle leva lyckligt och på vår ålders höst fortfarande minnas och tala om hur vi träffades. Alla våra vänner skulle be oss berätta den historien om och om igen och ingen skulle tröttna på hur vacker den var.

Det enda hindret för det här var ju självklart att jag inte kunde se henne. Hur skulle hon då veta att jag var intresserad av henne med? Hon tvingades gå och tråna efter mig och bara se mitt bakhuvud.

Plötsligt dök hon upp framför mig med samma leende igen. Jag hoppade till. Det var nu det skulle ske! ”Ursäkta, men skulle jag bara kunna få lämna dig mitt telefonnummer?” skulle hon fråga. ”Självklart”, skulle jag svara med ett leende. Det är ju inte exakt som min historia gick innan, men det gör inte så mycket. Huvudsaken är att jag får henne.

”Smakar det bra?” frågade hon glatt. Mitt hjärta sjönk lite, men jag log extra brett och svarade att det var jättegott och lade till att vi hade en fantastiskt vacker servitris också. Hon log generat och min vän bröt sig in och ursäktade skämtsamt mitt beteende men lag skämtsamt till, ”han är fortfarande ungkarl, förresten.” Över förväntan! Nu visste hon ju att jag var singel också. Kanske var det därför hon inte frågat än – att hon trodde jag var upptagen. Fast jag förstod ju varför hon inte gjort det, egentligen. Hon kan ju inte agera så oproffsigt att hon frågar mig rakt ut. Det skulle se dåligt ut framför resten av gästerna. Nej, hon kommer ju självklart göra som jag antog först. Ge mig sitt nummer med notan. Hon log återigen mot mig och kallade mig charmör. Jag log brett tillbaka och såg efter henne när hon gick till ett annat bord och ställde samma fråga som hon gjorde till oss, som för att dölja att hon egentligen gick till vårt bord i ett helt annat ärende – att flörta med mig.

”Du är inte lite gubbsjuk, du”, sa min vän med ett leende, ”börjar du bli desperat”? Att han hade mage att bete sig så överlägset. Jag var varken desperat eller gubbsjuk och även om jag var så behövde han inte trycka det i ansiktet på mig, tyckte jag. Fast jag kunde ju inte verka förolämpad nu och förstöra den ändå goda stämningen. Dessutom kunde inget förstöra mitt goda humör som kom sig av vetskapen att efter ikväll skulle jag inte vara ensam längre.
- Gubbsjuk är jag inte, svarade jag, får jag inte flörta lite vardagligt med vår servitris. Hon tyckte bara det var trevligt.
- Och desperat är jag inte heller, lade jag till.
- Hon är ju hälften så gammal som dig, högst, sade han skrattande, det kallar jag gubbsjuka om något.
- Nej, sa jag, hon är ju knappast yngre än mig. Nu ser du fel. Ser du inte att hon kanske är högst, på sin höjd, 5 år yngre eller något?
- Jag ska bevisa för dig att hon är yngre, sa han leende, ska vi slå vad, din desperate jävel?

Jag antog vadet, för jag visste att jag skulle vinna det. Jag började bli nyfiken på att se om hon gick och trånade efter mig så mycket som jag föreställde mig. Det vore ju synd om jag inte kunde möta alla hennes blickar hon slängde efter mig. Jag såg inget annat råd i det här fallet än att utstå lite spe från min vän. Han skulle ju få äta upp allt sådant någon gång inom en snar framtid.
- Du, frågade jag, hon servitrisen, är hon bakom oss någonstans?
- Ja, hur så? frågade han, vill du henne något?
- Nja, sa jag, jag bara känner på mig att hon tittar efter mig hela tiden. Ser du om hon gör det?

Han lovade att observera henne ett tag för att sedan återkomma med ett svar och tillade att jag var desperat och gubbsjuk i alla fall. Jag nekade till anklagelserna. En stund senare lutade han sig fram mot mig som för att säga något lite tystare.
- Nej, hon har inte slängt en blick hitåt, sa han med en underton av narr i rösten. Synd, va?

I själva verket tyckte jag inte att det var så synd. Det betydde ju att hon skötte sitt jobb ordentligt trots omständigheterna och att jag slapp oroa mig över att verka ointresserad. Jag bestämde mig därför för att inte tänka mer på det hela utan ägna mig åt att samtala med min vän som jag ändå kom hit med. Jag frågade om laxen var god och han svarade jakande och frågade mig hur entrecôten var. ”Lika underbar som alltid”, var mitt svar. Samtalet flöt på lika bra som vanligt och det fanns inga tecken på han snart skulle komma att tröttna på mig. Jag trodde inte att han visste det själv än, faktiskt. Han hade undermedvetet valt fisken. Jag kom mig för att fråga varför, eller snarare kommentera faktumet att, han inte hade tagit samma mat som jag. Han svarade att han hade tröttnat lite på entrecôten. Det bevisade bara ytterligare mina misstankar. Jag kunde inte vänta tills notan kom och mitt liv äntligen ändrade riktning.

Det verkade inte som om jag skulle behöva vänta länge till heller. Min vän vände sig nämligen mot servitrisen då hon passerade oss och bad om notan bara en 20 – 25 minuter senare, då vi ätit upp vår varmrätt. Han hade insisterat på att vi skulle hoppa över desserten för att han ville hem till sin gravida fru.

Servitrisen skulle precis gå och hämta notan då min vän böjde sig fram mot henne med ett ursäktande leende och sa, ”Du får ursäkta frågan, men min vän och jag undrar hur”, han tvekade en sekund, ”hur gammal du är.” Hon fnissade till och såg på oss med en frågande blick, men svarade ändå på frågan. Det visade sig att hon bara var något år yngre än mig. Jag hade vunnit vadet. Fast det viktiga var inte det, utan att jag nu visste med säkerhet att hon var gammal nog för mig. Jag log åt henne då hon gick iväg och vände mig sedan mot min vän.
- Jaså, gubbsjuk är jag, va? Hon var ju nästan lika gammal som mig!
Min vän svarade något muttrande. Jag kände lycka både över att ha vunnit vadet och att ha vunnit servitrisens hjärta. Jag kunde inte vänta på att notan skulle komma in, med telefonnumret på baksidan av kvittot.

Servitrisen närmade sig igen och mitt hjärta hoppade till. Nervöst väntade jag då hon kom med fatet varpå kvittot låg. På fatet låg också två karameller, varav en var hjärtformad. Hon ställde fatet på bordet och såg till så att den hjärtformade karamellen var närmast mig, log brett mot mig och gick sin väg. Min vän greppade kvittot och synade priset. ”Det blir dyrare såhär”, sa han, ”jag kanske borde hålla mig till köttbiten.” Han synade det ett tag till, som för att kontrollera att allt stämde. När han lag ned kvittot tog jag genast tag i det, men jag aktade mig för att verka desperat. Mitt hjärta bultade och jag var spänd. Äntligen. Mitt livs kärleks nummer står på baksidan av kvittot. Jag tror inte ens jag ska vänta till inatt och ringa henne. Jag tar bara numret som ett tecken och springer och omfamnar henne direkt! Det blir extra romantiskt på det viset och ett bra tillägg till vår vackra historia vi ska berätta sedan för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sakta, under spänd förväntan, tar jag upp kvittot. Jag noterar priset på framsidan och ser att det bara skiljer tjugo kronor mot vanligtvis. Är min vän så snål? Nåja, tänker jag och vänder kvittot. Men där finns inget nummer. Inte den här gången heller…