Det vackert grönaste
jag vet
det är att vara ibland träden,
och allra skönaste
är det
att se ett ljusskimrande blad.
Så vacker gult
på vår planet
när det finns en sol som mognar säden,
men allt blir fult
och till förtret
de dagar som jag ej är glad.

Det vackert blå
som då ger hopp
är skymt av himmel uti dimman,
och du på tå
för att nå opp,
så att din mun kan snart bli kysst.
Så vackert rosa
blir din kropp
i den i natten sena timman.
Det slutar blåsa,
bergets topp
av oro äntligen blir tyst.

Det vackert vita
i mitt berg,
är ej av oro men av mod.
Där kan man rita
med all färg,
som inte färgats utav blod.
Med handen slita
bort all ärg
och rost, så blankhet skiner god.
Det modets vita
blanka märg,
vars kärna gjort att berget stod.