Det skymmer på Örskär
i majmånad kall.
Redan månen den är
i skyn över tall.

Med en rykande kopp
på ängen jag står
och mot trädkronors topp
min blick vaksamt går.

Ty alltid om kvällen
när solen gått ner,
då mot himlapällen
jag tydligt dem ser.

Förundrad jag följer
vart vingslag de tar,
tills skogen dem döljer,
tills ingen finns kvar.

Mot stjärnor som strålar
jag höjer mitt stop.
Jag blundar och skålar
till morkullors rop.