Jag skrattar och gråter,
som man ska göra.

Jag är medveten om det omedvetna,
som man borde vara.

Det är inte en fasad,
jag spelar inte.
Så länge jag inte rotar
djupt inne är jag lycklig.
Det tror jag,
såväl som alla andra.
Det är väl inte samma sak
att medvetet inte gå in i sina känslor
som att ljuga för sig själv?
Om det är så ljuger jag för mig själv ibland,
för på ytan är jag lycklig.