Medan stormbyar mojnar och vänder
föds förväntan som tanken förvänt.
I förstelnad hand ingenting händer,
ger en känsla som ingenting känt.

Allt är stilla fast stormar sig närma
blixtsnabbt med blixtar och dån,
och avskärmar dig utan att skärma,
rör sig mot det som nyss rörts ifrån.

I ett inget där ingenting ingår
är man vaken för vaccumets sug,
där man ej svarar sant när man kringår,
där man ljuger det inte är ljug.

Att man snart ska dras åt i den snara
och att fara åt farornas land,
där man aldrig mera får vara
den som smeker med smekande hand.