Vita uttrar över havet.

Någon sjunger svagt

              och ön reser sig vid horisonten.

Blåsten är så pass kraftig

     ute på däck att det går att

                    gömma sig i den.

Dölja ofullbordade fästen, falska leenden, vassa vänner.

Förtöjd med

kedjor

längs skrovet   slits    min saknad.

Borde den stannat i min hemstad? Nej, vi har tjänat som följeslagare i nära sju år nu.

Ett dån ur mistluren och

de bortstötta bönerna

rycker till   i

spiraltrappans hörn.

                                                                                                 Det kanske  aldrig var menat

                                                   att de skulle bli besvarade.

                    Jag drar suckar tunga som vattenslag. Kan denna plats tjäna        som  hem, för ett tag?