Jag ser en pojke han skriker efter hjälp, men ropen försvinner i det tysta, och allt han ville var bara att någon skulle lyssna.
Orden som kilar ut från hans mun försöker hitta saknaden i att något är fel, den pojke jag ser, kommer nog aldrig bli hel, det fattas så mycket, en hel del.
Alla minnen han fick leva med, är den sanning bara jag kan se.

Nu ser jag mörkret falla efter allt som hänt, han letar fortfarande efter kartan, men blir sittande tomhänt, men även om pojken skulle hitta vägen var baktiden låg, skulle han våga gå?
Ändra på det som gjorts, och fortsätta till fots, men varsamt denna gång, för man vet aldrig vad refrängen lockar i Näckens sång.
Men natten är lång, och nu väntar pojken på sin dom, den mannen som blir kommer att vara ekande tom.