Nordsjöns tunga andedräkt känns svepa över landet.
Vid älvens mynning ångar det av ångor som gör vått.
Fuktiga dimma driver in där havet möter bandet
av öarna som sluter Göteborg helt in i grått.

Regntungan som slickar all graniten så den sippra
och klipporna som vätes utav inslutande saft.
I vattensjuka leran Göteborgshus verka slippra
och hota glida ner i älven utav egen kraft.

Och knallar liksom öar skjuter upp varhelst i staden.
Från Ramberget så har man hela staden vid sin fot.
Och Ullevi som ligger invid Vallhalla och baden,
den platsen där som götars gudar äntligen slog rot.

Så satte även jag till slut mitt bo på Götets knallar,
och drämde ner min påle i dess genomvåta mark,
och hoppades att tyngen av min kropp och själ den pallar,
och att jag i dess sköte kunde växa mig så stark.

Här, där man på fredagskväll kan ta en öl på krogen
och tjöta med en tjomme som man hittat i en vrå.
På lördagen med baksmälla gå långsamt i Slottskogen,
och staden skiner upp av sol där förr den varit grå.

Avenyn där man kan vanka både natt och tidig morra
då morgonsolen väcker hela stadens liv så smått,
och köpa korv på Heden när ens mage börjar knorra,
och rykande hett kaffe tas tillsammans med nå't gott

Här byggdes det en stad som skulle tjäna Sveriges rike.
Vi skulle skåda utåt emot nya världars ljus.
Väl hemkomna vi insåg att vår vallgrav var ett dike,
så vi började att bygga mer beständigare hus.

Och kanske kan man säga att den inte blev så vacker,
och inte heller hävda att den blivit funktionell.
Visst, höghusen som byggdes var ju bättre än baracker,
och spårtraffik, trots namnet, verkar inte gå på räls.

Kanske är det detta som har gjort så att vi inser,
att inget är så viktigt så man ej ska ta det lugnt.
Vi skådar ut mot världen nu med mjuksoftande linser,
när regnskyarna åter sveper in vår stad så tugnt.

I sista vers man slutar med sin kärlek inför Götet.
Men för fan. Det är en stad. I den man ej är kär.
För älskar man en sådan är man lite bakom flötet,
men här så kan man tycka att man duger som man är.