Det finns en plats där de där vita molnen av känslor är onåbara; knappt synliga.
Där jag kan se kärleken för få. Men inte känna deras kärlek tillbaka.
Där jag blir lurad att känna spökenas känslor.
Som inte är mina.
Märker jag.
Då vill jag inte vara med.



Det finns en väg ut.
Varför har inte jag nyckeln?