Jag försöker vara stark när jag sitter med bröstet uppe. Kollar förvirrat runt i ett rum full av människor som inte känner mig för den jag är. Jag bestämmer mig för att titta ner på mina knutna händer. Andas några djupa andetag och tänka på en vacker plats som jag har varit på. Men vilken? En miljö från en annan stad eller kanske till med från ett annat land? Nej, jag blir sur på mig själv och bestämmer mig för att titta mig runt igen. Jag kollar nu istället nyfiket omkring med ett ovanligt leende. Hittar den vackra flickan som jag alltid varit förälskad i och blir osäker.

Jag vänder mig snabbt tillbaka, funderar på om hon såg mig le eller om jag bara framstod som en idiot. Jag biter mig om läppen när jag försöker säga något till mig själv. En kall mening som skulle sätta mig på plats. Något oförlåtligt och sentimental, men jag låter bli. Biter mig istället hårdare om läppen så att den spricker. Blodsmaken sväljs bittert ner med mina kalla meningar. Jag sväljer igen och denna gången tungt, Kollar sedan ännu en gång bakom mig, Jag hittar en gammal vän.

Han hittar min blick och vinkar glatt. Men jag ser hur han snabbt ändrar ansiktsuttryck och viskar iskallt till sin kompis. Jag vänder mig om, funderar på vilka overkliga ord han använder och vad jag kan göra. Ingenting? Jag ställer mig upp istället, alla mina rörelser blir stela och för tunga. Jag klarar knappt att stå. Mitt hjärta gör ont i bröstet och rösterna bakom mig blir högre ut av alla olika individer som sitter bakom mig. Dem skriker nu och jag kan inte göra mycket mer än att vända mig om. Alla människornas blickar paralyserar mig, hatar mig, förföljer mig. Jag upplever det som hemskt och springer ut mot dörren. Den öppnar sig och där ser jag allt.

Utsikten jag alltid drömt om. Älskarinnan jag alltid velat ha, den för alltid trogna vännen och mitt mycket enkla glas med vin.