Jag är inget utan dig.
Utan dig är jag så obetydligt grå,
alla färger bleknar som på en sliten gammal bok.
Sprickorna lyser i en matt fasad.
Tomheten ekar, både utanpå och inuti.

Den där ångesten som jag lämnat har smygit sig på igen
och plötsligt är jag ensam i den.
Utan dig, utan oss.
Jag klarar mig, det vet jag mycket väl
men frågan är om jag vill.

Har omringat mig med vänner, bekanta, nya kontakter,
allt för att slippa vara ensam.
Byter ut det mot att inte träffa någon alls,
allt för att slippa känna mig så jävla ensam.

Din hand, i min, eller runt min midja är vad som gjort mig närvarande.
I ett rum fullt av människor är din uppmärksamhet det som gett mig färg.

Mitt hjärta blöder inte
Det känns inte heller brustet
Faktum är att det inte känns alls
Det ekar tomt där det brukade slå så hårt för dig
och det skrämmer mig att vara hjärtlös.

Det lilla hopp jag haft, om att du ska förlåta mig, att vi ska ta oss genom allt
som vänner, som du och jag, som ett brinnande par
Det lilla hoppet släpper jag nu
och det dödar mig, då det är det enda som hållit mig vid liv.

Det är aldrig mera vi
Jag får aldrig se dig igen
Jag kan aldrig mer vända mig till dig
Jag får aldrig mer skratta med dig
Det är som att du dött, och med dig dog jag.

Jag klarar mig, det vet jag mycket väl
men frågan är om jag vill

För vem vill leva som död?