Nya dagar att vakna till.
Ännu en kopp kaffe.
Ett nytt datum på tidningen.

En buss att passa. Eller en att missa.

Tänker på avtrycken vi sätter i varandra
när jag sätter foten mot blöta löv.

Händer som hälsar, greppar,
smeker, tar avsked
och nya tag.

Värmen vi hade. Vem delar den nu?
Vem väljer vi att ge den till?

Det är så märkligt när jag vaknar,
och tar en koppa kaffe

Tidningens datum får mig att inse
vilken tid som faktiskt gått.

Det är så märkligt.
För jag känner mitt hjärta igen.